Hej Mamma!

How to save a life

Har just genomlidit ett tårdrypande avsnitt av Grey's anatomy.
Ibland känns det liksom bra att grina ur sig åt någon annans olycka.
Och säga vad man vill om jänkarna,
men de tillför en annan språklig dimension än vad vi svenskar gör,
vissa kanske kallar det ytligt...
Isådanafall, mina vänner, är jag mycket ytlig.

Så ännu en dag, då jag kanske inte gjorde allt jag skulle,
avslutas nu,
i amerikanskt manér,
med Izzie Stevens ord:

"You never know the biggest day of your life is the biggest day.
Not until it's happening.
You don't recognize the biggest day of your life, not until you're right in the middle of it.
The day you commit to something or someone.
The day you get your heart broken.
The day you meet your soul mate.
The day you realize there's not enough time, because you wanna live forever.
Those are the biggest days.
The perfect days.
You know?"

Så, idag var det inte den största dagen i mitt liv,
hoppas på i morgon.

Ask and you shall receive

Jo, det såklart.
Man klagar och ser mörkt på det mesta vissa perioder av sitt liv.
Liksom tappar sig själv en smula.
Och för att ta tillbaka det förlorade jaget, finns intet bättre än att bli sedd.
Tilltalad.
Och kanske till och med lite uppskattad.

Svagheten ligger väl förmodligen i att kreativiteten helt sinat bland högar av omaka strumpor, gardiner som behöver fållas och den där vackra trappen som måste oljas.

Så jag stannar upp,
och unnar mej.