Ensam

När jag är helt själv, som jag nu varit sedan i söndags.
Då får man tid att också faktiskt vara sej själv också.
Sakta men säkert kryper jag fram ur mitt mammaskal, och se där,
jag är kvar,
lite mer slipad än den jag var innan barnen kom till mej.
Fast fortfarande jag.
Det känns gott att tänka på, när man står där en tisdagsmorgon i februari,
och en av ungarna ligger brännhet av feber på soffan,
den andra står i hallen i alldeles för korta termobrallor
och den tredje kommer just på att det är skridskodag, den börjar om 25 minuter,
och jag måste trolla fram både matsäck, skridskor och hjälm...
Gott då att veta att under den där sneda, sura och stressade fasaden finns jag ju.
Det är ju jag som vill ha mitt liv såhär, det är självvalt.