Ärrad

När mamma och jag förra helgen satt och avnjöt ett glas vin på en av stadens ute restauranger, de sista varma solstrålarna i september, hände en grej jag inte riktigt kan skaka av mej.

Som vanligt kom en härjad själ fram till oss och frågade om han störde. Stenhård stadstjej som jag är sa jag att vi var lite upptagna, men min väna blå mor fick honom att stanna en minut.

Han berättade att han var så lycklig för att han hade fått nya kläder.
Jag synade honom i smyg och såg ett par nya alldeles för små sandaler, med vita tubstrumpor, ett par blåjeans och en vit t-shirt. Håret var nyklippt och han var renrakad. Ärret som löpte från hans öra till mungipan, hade läkt rätt bra, men det måste ha varit en rejäl smäll..
Han ville inte tigga, men nu hade han sovit på "samma jäkla toalett i fem månader", och han iddes inte lägga sej där med de nya, rena kläderna.
Han hade varit fri från missbruk i tre veckor och om ytterligare några dagar skulle han, om han höll sej från spriten, få en alldeles egen lägenhet på prov.
Han bad om pengar, så att han kunde ta in en natt på vandrarhemmet. Få sova riktigt gott för en gångs skull.
Eftersom jag, stenhårda stadstjejen, aldrig har lösa pengar på mej, blev det till att länsa mammas plånbok på mynt. Han fick det hon hade, och han vandrade förnöjsamt iväg. Endast 30 kronor bort från en säng.
Rena lakan.
Trygghet.

Kan inte släppa tanken på dej.
Hur gick det?

Om det finns någon som helst rättvisa,
säg att det gick bra!