Alltså

...man är ju bara alldeles för lyckligt lottad va?

Igår fick jag städhjälp! I nästan tre timmar for jag och Blå omkring som virriga hönor, för operation Dammtuss. Nu känns både livet och hemmet helat. Nog för att Olle ställde sej på huvudet i soffan och råkade tömma ut gruset som låg i uppviket på hans jeans... Det är världsligt. Men i grund och botten är här rent--

Detta i kombination med att vi idag gjorde det!
Vi investerade i den efterlängtade och omtalade garderoben!
Nu ligger sjutusenfyrahundrafemton paket i sovrummet, och väntar på att bli ihopsatta. Allt för att förenkla min vardag, mitt liv!

En annan skön tanke är att man vet var man har folk. Att man, när man behöver åka till IKEA utan barnen, kan ringa, och vips har barnen en annan trygg familj att hänga med i några timmar. (Att IKEA inte hade långlördag som vi trodde, och att parkeringen var nästan helt tom när vi kom dit, det är en annan historia). Att man, som igår, när jag verkligen behövde hjälp, faktiskt kan lyfta på luren och vips så står en städängel här.
Nu när man börjar klättra på ålderns stege, börjar man så sakteliga fatta vem som finns där för en. Vem som står där och vaktar ens rygg.
Man inser dessutom tyvärr, vem som fattas.
Sånt gör rätt ont. För man tror att de man alltid haft runt sej, faktiskt vill ha en där. Den tanken uppfostras man ju med.
Men så är inte alltid fallet.
Så, efter snart 34 år, så låter jag det gå. Bägaren av besvikelser har runnit över. Jag förlåter och går vidare.
Inte arg, inte ledsen, bara ett luddigt bomullslugn av att jag inte längre behöver grunna på vad jag gjorde för fel.
Det är inte min förlust.
Jag fröjdas över Er, som vet att jag är en tillgång, en vän, en syster. En som alltid kommer ha en timme över till samtal. Ni är min skatt.





Hoppsan, söndagsljupet kom visst flaxandes över mej. Som en vildvittra.
Lilla vackra människan!
I morgon kommer måndag igen. Härliga måndag!
Då ska vi äta korv.