Om att vilja ha...

Sitter i min fyra, en halvfuktig fredagkväll och lyssnar på Dolly.
De små ligger tryggt i sina sängar, hon i storebrors gamla polarnpyjamas, han fullmunderad med sin Supermandräkt. Snusar gott, mätta och stinna av vällingen.
Storastorebror är tillsammans med bästisen, helt förlorad i Manga, Japan, Naruto och Yu-Gi-Oh.. Mamman fattar inget.
Dolly håller mej sällskap. Hon ställer upp när det behövs. Det har hon liksom alltid gjort.

Idag när jag var på väg hem från jobbet på vagnen, satt ett gäng a-lagare längst bak. Det verkar som om det långa sätet är reserverat för dem. Ungefär som ett vardagsrum, med soffa och fotöljer. De verkar rätt nöjda i sitt rus, i sitt rum. Säkra med sina vänner runt sej. De hojtar till så fort vagnen stannar, och de får se en bekant, också denne luddigt borta, de tjoar på varann. Ibland går en av soffan, men då stiger en ny på, på nästa stopp. Sätter sej tryggt tillrätta, på soffan, i värmen. De tar varsin klunk ur flaskan, den går runt, som en fredspipa.
Vi svenskar väljer att sätta oss så långt fram i vagnen som det går, så långt från festen och fimpdoften som det någonsin går. Vi är ju på väg hem efter jobbet..
Hem till våra soffor.
Vardagsrum.
Säkerhet.

Är det verkligen så att vi väljer vårt liv? Att vi själva bestämmer och formar så nära perfektion vi kan komma.
Hur valde då de längst bak i vagnen?
Nångång för länge länge sedan, var ju de också hemma i tryggheten.. hos mamma..