Tjejen som hoppade överbord

Jag har förvandlats till ett monster,
ett rytande, dreglande, eldsprutande monster.
2 veckor av mig och mina tre telingar, i värmen, i Dalsland har gett mig en tröskel högre än någonsin att ta mig över.

Här hemma, omgiven av Perstorpsplattor, elektriker och byggdamm har min älskade it-tekniker dragit sitt mastodontlass, och ännu en gång visat prov på att han är killen jag hoppas vill leva med mig resten av livet. Han har sågat, pusslat, hamrat och mejslat, åtskilliga blodblåsor och en sned rygg senare ser vi nu början av slutet på det här.
Ett nytt kök.

Åter till skräcködlan som intagit min kropp.
Och till tröskeln.
Jag har skrikit mig hes. Hotat. Skällt. Ställt in lördagsgodis.
Jag har till och med stannat bilen utanför Hotell Dalia i Bengtsfors,
för att ställa av min ilskt högljudda tvååring i en busskur.
Hon förstår inte vad jag säger.
Men ändå väser kräket inom mig, att snart kommer bussen och hämtar henne.

Det funkar inte. Hon är det finaste jag har. Hon och killarna såklart. Vill inte ha det på något annat sätt. Alls.
Så jag slänger upp mitt högerben,
över tröskelkanten,
sparkar otåligt med det andra,
för att få kraft att komma över.

Allt går över,
jag vet det.
Så även detta.